Spånhyvel
Maskiner
Spånhyveln kom till Domarvik från Sven Nilsson i Rumhult i början av 1980-talet. Den fanns redan på gården när Sven tog över efter sin kusin Valter Gustafsson några år tidigare. Hyveln lär ha använts gemensamt av flera gårdar i grannskapet.
Tunna spån var vanligaste taktäckningsmaterialet på landsbygden mellan 1850–1950. Ett maskinhyvlat spåntak kan bestå i 20-25 år. För att förlänga livslängden kan man behandla spånen med järnvitriol eller trätjära. Spåntak på enklare byggnader på landsbygden lämnades ofta obehandlade.
Träslagen som används är furu, gran och asp. Det ska vara tätvuxet virke. Trädet måste vara rätvuxet, inte vridet, om spånen skall bli raka. Virket huggs under vintern, då savinnehållet, som är en grogrund för rötsvamp, är som lägst.
Oftast är takspån 45 cm långa, 10-15 cm breda och ca 5 mm tjocka.
Dyrare brandförsäkringar för hus med spåntak ledde så småningom till att spånet ersattes med andra takmaterial som plåt och tegel.
Varje midsommarafton är lokomobilen i Domarvik i drift, och drar spånhyveln för tillverkning av takspån.