Arbetet med linberedning, från skörd till spinnbara fibrer, var ett synnerligen arbetskrävande och tidsödande arbete, som mestadels utfördes av kvinnor. Linberedningens steg var många: skörda, torka, repa, röta, torka, bråka, skäkta, häckla och spinna.

Skörda

Linet var färdigt för skörd då stjälkens nedersta del gulnat. För att få så långa fibrer som möjligt tog man upp hela plantorna med rötterna, linet rycktes upp med roten.

Torka

Små mängder lin torkades upphängda på stänger eller över en gärdesgård. Större skördar torkades på hässjor.

Repa

Fröhusen repades bort i linrepan, en grovtandad kam. Man drog de torkade linkärvarnas toppar genom linrepan. Fröna togs tillvara som utsäde till nästa år.

Röta

Linet tilläts att ruttna, vilket löste upp bindningarna mellan tågan (överhuden) och skärven (den vedartade kärnan), tills man kunde frigöra tågan. Tågan är de spinnbara fibrerna. Linet breddes ut på en äng för att bli vått av daggen. Alternativt kunde det sänkas ner i något dike eller i en vattensamling. Denna process kallas rötning och gjorde att lintågorna (överhuden) till viss del lossnade från skärven, stjälkens vedartade delar.

Torka

För att få halmen tillräckligt torr och spröd efter rötningen torkades linhalmen över en lingrop.

När det blev en ordentlig glödbädd på botten i gropen lades linknippen på käppar över.

Bråka

Linets stamdelar bröts sönder i centimeterlånga bitar (skävor) i en linbråka, för att tågan skulle skiljas från skärven.

Skäkta

Linet hängdes över en skäktstol. Med ett fast grepp hölls linet fast med ena handen, och med den andra handen slogs med skäktekniven mot linet för att avskilja linfibrerna från skärven. Under skäktningen lossnade även korta linfibrer, blånor. Blånorna insamlades och spanns tillsammans med längre fibrer till lingarn.

Häckla

Linet drogs hastigt över häcklans sylvassa spikmatta och den sista skärven togs bort.  I häcklan fastnade de kortare blånorna och de långa tågorna var kvar i handen. Efter en korrekt häckling hade man en bunt mjuka, glänsande blanka linfibrer som kunde spinnas till garn.

De grövre linfibrerna som frånskiljdes vid skäktningen och häcklingen kallas blaggarn eller blånor. De bestod av kortfibriga, men spinnbara lintågor som tillvaratogs för spinning av blångarn till blaggarnsväv, ett ojämnt och strävt tyg, som användes till arbetskläder, bolstervar och vardagslakan. De användes även löst som stoppning i kuddar, madrasser o d. Blånor, ospunna linfibrer användes till drevning av båtar och mellan stockarna i timmerhus, samt inom rörmokeri.

Skäktstol Invnr 378

Skäktkniv Märkt AR Invnr 274

Linbråka Invnr 295

Linrepa Invnr 377

Linhäckla Invnr 1856

Ursprungliga byggnader

• Mangårdsbyggnad

• 1901 Hönshus Vagnslider

• 1938 Jordkällare

• 1938 Ladugård

• 1938 Magasin

Nyuppförda byggnader

• 1980-tal Skogsmuseum

• 2021 Bykstuga

• 2022 Maskinmuseum

Hitflyttade byggnader

• 1978 Löpgöl TV-barack

• 1983 Rumhult Maskinhall

• 1984 Solvestad Sveden

• 1992 S:t Holmbo Vagnslider

• 1999 Falla Smedja

• 2014 Målen Bodlänga

• 2014 Container

• 2020 Åsen Steghus

• 2021 Jonstorp Dass

Kulturlämningar

• Lingrop
  

• Mästerrot

• Stenbrott

Linblommornas visa

Linblommor blyga, linblommor blå,

sommarvind susar i solen.

En gång skall vävstolen dunka och slå,

skytteln gå

med finaste lintråd på spolen.

Linet skall skördas och rivas för hand,

blötas och hängas på hagen,

blötas och rötas och stötas ibland,

dragas i land,

hänga ett halvår på hagen.

Linet skall sedan till linskäkten gå,

häcklas och borstas och skäktas,

frias från stjälkarna grova och grå,

lintottar små

som finaste silke skall skäktas.

Spinnrocken surrar, och nystkronan går,

flitiga fingrarna tvinna,

linhuvud höga på spinnrocken står,

nystkronan går,

flitiga fingrarna spinna.

Text Georg Granberg

Linet blommar under juli